"Det finns många fördomar"
Source: hotellrevyn.se
I Sverige lever ungefär 8 500 personer med hiv. En av dem är servitören och HRF:aren Alexander Aldäng. För honom innebär sjukdomen inte mer än två tabletter om dagen, men han möter ändå mycket okunskap.
Året var 2017. Alexander Aldäng hade under en period känt sig svag, orkeslös, frusen och svettig - som vid sluttampen på en rejäl influensa.
- Jag kände att något var väldigt fel. Så jag gjorde ett rutintest som jag hade gjort många gånger förut.
Sköterskan ringde några dagar senare och bad honom komma in. Då förstod han.
Hon sade att han fått ett positivt utslag på hivtestet.
För säkerhets skull ville de ta ett nytt test för att dubbelkolla. Svaret skulle dröja ett dygn.
Då hade jag inte all information.
- Det var ett jobbigt dygn. Då hade jag inte all information. Jag var under 30, jag var singel. Det var många tankar. Jag var inte främst orolig för mig, om jag skulle överleva, utan allt runt omkring. Skulle jag kunna ha en partner? Skulle jag kunna berätta det för någon?
När beskedet väl kom bröt han ihop. Men bara för en stund.
- Det var en timme som jag var förstörd. Jag hade med mig en god vän när jag skulle få provsvaret. Hon sa: "Jahapp, då går vi till parken och gråter. Sedan ska vi äta och sedan ska vi på museum. Framåt, avanti!" Och det har funkat sedan dess.
Det hjälpte att han redan från början kände sig väl omhändertagen av vården.
- Jag fick en jättebra läkare från start, en läkare som forskar på hiv och varit engagerad i frågan internationellt. Han gick tydligt igenom all fakta och statistik, jag gillar sådant.
Mediciner sattes in som snabbt sänkte virusnivåerna i hans kropp.
Sedan många år räknas Alexander som helt smittfri.
Det finns många fördomar.
- Om man tar ett blodprov på mig i dag så är virusmängden inte mätbar.
Men om den medicinska vetenskapen har gjort stormsteg i behandlingen av hiv, så har samhällets kunskap om sjukdomen inte riktigt hängt med.
- Många vet extremt lite, vilket är jättekonstigt med tanke på hur mycket känslor det väcker hos folk. Det finns många fördomar.
Vad kan de handla om?
- Som att min hälsa är försämrad. Att min förväntade livslängd är kortare. Att kondom är ett måste även hos ett gift par. Att det går att få sjukdomen från mig. Inget av det stämmer.
Sedan några år tillbaka arbetar han som servitör på kvarterskrogen Familjen i centrala Göteborg.
Här vet de flesta om att han har hiv: kollegorna, cheferna och till och med en del av stammisarna.
- Vi vet allting om varandra. När man sitter kvar en kväll så pratar man om livet. Med min arbetsgivare hade jag ett möte och informerade.
Jag tänkte att det är viktigt att de vet, ifall det skulle komma en fråga från en kollega eller så. De bara tackade för att jag berättade.
Alexander har varit politiskt engagerad i Vänsterpartiet och är sedan många år fackligt engagerad i Hotell- och restaurangfacket.
I officiella sammanhang undviker han att nämna sin diagnos.
Om frågan kommer upp berättar jag, jag har inget att dölja.
- Jag inte vill bli en talesperson. Det är så lätt att bli killen med hiv. Jag vill inte att det ska överskugga allt annat jag gör, jag tror att det har en tendens att göra det. Men om frågan kommer upp berättar jag, jag har inget att dölja.
När han berättar varierar reaktionerna. En del börjar gråta, andra reagerar inte alls.
Många är nyfikna, men kan vara osäkra på om de får lov att fråga.
- Folk brukar nästan be om ursäkt för att de frågar. Det visar att man tror att det ska vara någon skuld och skam i det.
Det är ett tecken på att stigmat kring hiv till viss del ännu lever kvar, säger han.
En förklaring kan ha att göra med sätten det smittar på: sex och drogmissbruk.
- Det är ju inte saker vi gillar att prata öppet om, säger Alexander.
- Att vara en homosexuell man med hiv, det är fortfarande ett jättestigma.
För hans del innebär sjukdomen i dag bara två tabletter varje kväll: en blå och en gul.
En gång var sjätte månad träffar han sin sköterska för att se hur kroppen hanterar medicineringen. I övrigt: inget.
Så kommer det att rulla på hela hans liv, som det ser ut nu.
Alexander tror att han kan ha haft det lättare än många att hantera hiv-diagnosen.
- Jag är ödmjuk för att det kan vara så. Jag har fått lära mig att världen kan se olika ut för olika människor, och så länge folk mår bra så är det bra. Så jag har nog tacklat det lite med nyfikenhet
i stället för med rädsla.
Daniel Suarez är verksamhetschef på Posithiva Gruppen, Sveriges största patientorganisation för personer med hiv.
Han säger att fördomar och okunskap är största problemet för människor som lever med hiv i Sverige i dag.
- På 80- och 90-talet var det mycket skräckpropaganda i medierna. Sedan blev det tyst om hiv. Många har kunskaper som lever kvar sedan dess.
Varför är det så svårt att prata om?
- Folk har åsikter, baserade på okunskap, om att den som har hiv måste ha levt på ett visst sätt, till exempel att man haft mycket sex. Man tänker att hiv är något som vissa får men inte alla.
Det är inte sant. Vem som helst som någon gång har sex utan kondom kan få hiv.
Heterosexuella kvinnor är globalt sett den största gruppen som lever med hiv.
Många vågar inte berätta av rädsla för dåligt bemötande och
diskriminering.
Hur påverkar stigmat dem som har diagnosen?
- Det kan göra det svårt att leva öppet. Många vågar inte berätta av rädsla för dåligt bemötande och
diskriminering.
Det förekommer att folk blir av med jobbet på grund av sin hiv, framför allt om man har en otrygg anställning. Om man är timanställd kanske man inte längre får några arbetspass.
Vad skulle behöva göras?
- Alla behöver förstå att hiv berör alla. Någon du känner kan ha det, men vågar inte berätta. Det behövs också informationsinsatser, inte minst gentemot vården.
Dagens hivmediciner är så effektiva att man kan leva som vem som helst. Man kan skaffa barn, ha relationer, sex och jobba som alla andra, säger Daniel Suarez.